Amalie Andersen avslutar karriären: "Ett väldigt svårt beslut"

Med en klump i magen, tunga steg och gråten i halsen rör sig Amalie Andersen mot sina tränares kontor. Med några få ord ska hon göra allt definitivt, en identitet försvinner, en ny väg i livet börjar stakas fram och när hon vänder sig om för att titta tillbaka kan hon se en lång och fin hockeykarriär. Den hon bara kunde drömma om som 11-åring. 

Herning. En stad i Danmark som är lite större än Ängelholm. Det var längs Hernings trygga gator som Amalie Andersen växte upp med hela hockeyfamiljen nära och närvarande. Det är också en stad med en rik hockeykultur och där Amalie Andersen tog sina första skridskoskär. 

– Vi hade någon form av skridskoskola hemma i Herning där man kunde komma och testa att åka. Det är nog det första minnet jag har. Jag var där med min pappa och sen hade jag en kusin som var i min ålder, så vi spelade alltid ihop. Sen har jag fått se någon bild när jag har haft skridskor och rosa hjälm på mig när jag var ett år, men jag vet inte om jag själv kommer ihåg det. 

Backen fick tidigt upp ögonen för hockey, hela familjen spelade, så sporten blev tidigt en naturlig del av hennes liv. 

– Det är kanske svårt att säga varför man fastnar för någonting som fem-sexåring men jag gissar att jag måste tyckt det var väldigt kul.

Hon fortsätter:

– Sen har jag nog också känt att jag var bra på det, vilket ju hjälper till. Hade jag varit jättedålig vet jag inte om jag fortsatt så länge, säger hon med ett leende. 

Under större delen av uppväxten spelade Amalie Andersen med killarna, det var det hon visste, det som formade henne. 

– Redan i U11 blev jag uppskickad att spela U13 med killarna, det var kul och gjorde att man fick en extra morot. Det är kul att få veta att man var bra. 

Amalie har satt sig ner på sin plats inne i damernas omklädningsrum i Catena Arena när hennes sista intervju som hockeyspelare görs. Även om danskan bara har hunnit fylla 25-år, har hon över tio seniorsäsonger i ryggen på absolut högsta nivå.

– Jag vet inte riktigt när jag visste att jag skulle vidare från Danmark eller exakt vad mina mål var. Men jag visste att jag ville till USA och då var Sverige ett naturligt steg på vägen. Så det var ju ett mål även om jag inte vet om jag någonsin trodde på det. Men jag var kanske elva år när drömmen skapades. 

Amalie Andersen har bockat av det mesta man kan göra som damhockeyspelare men kampen för att ta sig dit har varit tuff. Inte minst mentalt. 

– Jag har haft många mentala problem längs vägen, för jag har varit väldigt hård mot mig själv. Men det var aldrig någonting som gjorde att jag ville sluta, tvärtom. Det var ett bevis på att jag älskade hockey, eftersom att jag brydde mig så mycket. 

Hon fortsätter:

– Mina föräldrar har hjälpt mig jättemycket. De har verkligen förstått när det varit läge att säga något och inte. Skönt att de alltid funnits där för mig. De skickade mig även till en sportpsykolog i tidig ålder. När jag haft de här mentala problemen har de alltid försökt trycka på att ”om inte hockeyn är rolig längre, så slutar vi”. Det har verkligen varit skönt att ha deras stöttning. 

Redan som 16-åring lämnade Amalie Andersen den där tryggheten i Herning för att ta steget över sundet, gå på hockeygymnasiet och spela SDHL med Linköping. I Linköping blev det tre framgångsrika år där klubben tog sig till två SM-finaler men där det dessvärre blev två finalförluster.

– Att ha haft chansen att vinna har varit jättekul att få vara med om. Jag lärde mig mycket av att förlora också så det var ju kul det med. Dock ville jag gärna ha haft en guldhjälm, men så blev det inte.

Efter tre år i Sverige var det dags att testa vingarna i USA och uppfylla den där drömmen om att spela på college (NCAA). Men när backen nu står i korsningen och tittar tillbaka på sin karriär är det framför allt ett annat minne som sticker ut. 

– OS. Men även att kvalificera sig till OS var nästan ännu roligare. Det här med att man får uppnå ett mål och känna ”okej, vi har faktiskt klarat att ta oss till OS” var ju skitkul. Att få uppleva OS, se den delen av världen och även spela toppdivisionen, mot de bästa lagen och se vart dansk hockey ligger jämfört med andra stora nationer. Det var häftigt. 

Men Andersens karriär har heller inte var fysiskt smärtfri. Redan som 17-åring åkte hon på sin första hjärnskakning i Linköping. Symtomen har stundtals hängt i, stundtals förvärrats och som 25-åring väljer hon nu att lägga skridskorna på hyllan – innan det är försent. 

– Jag har haft en del problem med mitt huvud. Jag är bara 25 och det är inte så vanligt att ha dessa problem. Det kanske inte är så farligt och hemskt just nu men det kan komma till en punkt då det blir väldigt farligt. Jag har ett långt liv framför mig, vill gärna bilda familj, då vill jag gärna vara den bästa mamman och person jag kan vara, säger Andersen och fortsätter:

– Ibland har jag problem med att bara vara på en vanlig middag. Det är tråkigt att sitta där och bli trött i huvudet efter bara trettio minuter. Så det handlar om att jag vill ta hand om mig själv. Det är ett väldigt svårt beslut att ta men det känns rätt. 

Att avsluta en lång karriär innebär att följande frågeställning vevas i huvudet, jag har varit hockeyspelare hela mitt liv, så vem blir jag nu?

– Alla i min familj spelar, allt jag vet handlar om hockey, jag började som femåring och har alltid drömt om att komma så långt som möjligt. Jag är en hockeyspelare, det är min identitet och det kommer inte att vara lätt att bryta sig ut från det och hitta andra vägar. Jag vet att jag kommer få det svårt och att det kommer vara tufft men jag vet också att det kommer bli bra till slut.

Hur tror du din civila karriär kommer se ut?

– Jag har inte hunnit tänka så mycket på vad som kommer hända nu. På något sätt vet jag att hockeyn alltid kommer att vara en del av mitt liv. Oavsett om det är som hockeymamma, som tränare eller som stöd på något sätt. Sen har jag fortfarande en pojkvän som spelar, så det kommer att vara runt mig ändå.

Hon fortsätter:

– Jag har inte fått känna på saknaden av det än, jag vet inte när det kommer att kännas, om det kommer att kännas men jag ser fram emot att testa mina kunskaper även utanför hockeyn. Där är jag inte lika självsäker som på isen. Nu har jag haft mitt första ”riktiga jobb” som 25-åring och då får man tankarna ”vad ska det bli av mig?”. Men det ska bli en rolig väg att gå också. 

Hur mycket har hockeyn betytt för dig?

– Jag tycker det är svårt att svara på eftersom det bara har varit hela mitt liv. Det är det enda jag vet. Men såklart har den betytt mycket. Nu när jag blivit äldre har jag också insett hur mycket jag fått tack vare hockeyn. Både mänskliga relationer men även verktyg i livet. Jag har även fått se hela världen, bott i USA, i Sverige, flyttat hemifrån i ung ålder, fått se det mesta av Europa, spelat OS i Kina. Det är något som inte allt får möjligheten att göra. Det värderar jag högt.

Amalie Andersen har gjort sin sista match ishockeymatch och fick avsluta karriären i en grönvit tröja. Att ta mod till sig, gå den där jobba vägen mot sina tränares rum, sätta sig ner med tränarna och sedermera Jonas Börjesson (materialare i Rögles damlag) var tufft. 

– Det var svårt att prata med Julius (Bergkvist), Tim (Brithén) och kanske framför allt (Jonas) Börjesson. De har varit en stor del av att jag har haft det så bra här. Sen har det varit kul att spela i en klubb som stöttar damlaget så mycket. Allt runtomkring är det bästa jag någonsin varit med om. Vi har allt vi behöver. Att vara del av något större har jag varit väldigt tacksam för. 

En fin hockeykarriär är över men livet för Amalie Andersen har bara börjat.